jag är expert på det nämligen. Jag viker tvätt när jag går kissar, oftast med minst ett barn i knäet dessutom. Jag sminkar mig när Folke badar. Plockar ur diskmasikinen när jag lagar mat samtidigt som jag rensar kylskåpet och slår på en tvättmaskin och tröstar folke om han ramlat. Samtidigt som jag pratar med nån viktig myndighet i telefon. När det är dags för lite nervarvning och tv brukar jag blogga och vika lite till tvätt samtidigt. Och har jag riktigt tur hinner jag tömma alla sopor i reklampausen. Jag har liksom tävling med mig själv hur mycket jag hinner med innan Martin kommer hem. Och det här beteendet kan omöjligtvis vara bra för varken mig eller barnen...igår tjöt Botvid som en gris och INGET hjälpte. Tillslut (jag var själv med barnen och folke sov) stängde jag av tvn och slutade läsa min tidning och de resulterade i att jag fick en nöjd och glad bäbis med mammas fulla uppmärksamhet.

Då frågar jag mig..varför gör man såhär? För jag är övertygad om att jag inte är ensam om att hålla i tvånappflaskor samtidigt som jag försöker sova lite, och vem är de man försöker imponera på?

När ska det va nog med att visa sig duktig snyggas och bäst? Och varför känner jag att de är SÅ jobbigt att gå till dagis och hämta om jag inte har rena kläder och minst mascara och rouge på mig? Varför hålla uppe en fasad hela tiden? Från och med nu är de jag som hämtar i mjukisbyxor minst en gång i veckan och släpper lite på mina krav på mig själv...om de nu är jag som har krav, och inte sammhället....?