Hej! Jag glömde din frågestund och skickar därför en fråga (eller flera frågor) till din frågelåda såhär i efterhand och hoppas du orkar ta dig tid att besvara dem! :)

Jag har själv idag ett halvtidsjobb men inte någon utbildning (att börja plugga har jag egentligen ingen vidare lust med för tillfället pga att jag inte vet "vad jag vill bli"). Och eftersom jag har ett jobb så tycker jag att jag klarar mig just nu och vill inte lämna jobbet för att hoppa på något jag inte vet om jag vill... Däremot vet jag att jag skulle vilja skaffa barn inom en snar framtid... men är lite osäker på hur det skulle ordna sif med ett halvtidsjobb och ingen utbildning?

1. Studerade du när du väntade ditt första barn? Och hur löste du det då? :) Eller jobba du? Eller var du arbetssökande?

Jag känner inte att jag behöver göra allt i "rätt ordning" - först utbildning - jobb och sen barn.
Trots att jag vet att det nog skulle underlätta i många lägen rent ekonomiskt... Men vem säger att en utbildning på 5 år ger jobb efteråt (idag?) Och jag vill inte vänta i flera år till och nästan passera 30år-strecket innan jag skaffar familj. (är idag 22)

3. Hur tänker du kring det det är med "karriären" och hur har du/ni löst det hela? (kanske en stor och svår fråga..)
4. Hur tycker du att det funkar att ha familj som ung? :)

5. Var dina graviditeter planerade? :)

Jag tycker du verkar ha en underbar familj och det är jätte roligt att få följa dig via din blogg! Du verkar vara en spännande och härlig person som ger mig inspiration och livslust! :) Lite som "kan du så kan jag" Hoppas bebisen i magen vill titta ut snart! Tack för en bra blogg! :)
/Elena

1.Jag tog studenten 2007. Vi börjar så. Sedan dess hae jag jobbat (för att förenkla de hela) på camping 4 sommarsäsonger i rad. Mellan säsongerna har jag arbetat på diverse ställen men främst som instruktör/lärarvikarie i dans,vattengymnastik,barngymnasik,basgymnastik, cirkelträning och diverse andra träningsformer. Mesdadels på Medly (centralbadet här i stan) men också på Korpen och lite olika skolor som lärar vikarie. Jag varvade de jobben med demo-jobb. (typ bjuda folk på mat i affär) men även event grejer som att gå runt en hel dag i chiqita klänning och dela ut bananer. Hösten 2008, gjorde jag precis som du och hoppade på en utbildning fast jag igentligen inte hade jätte stor lust "bara för att man skulle". Jag pallade tre månader typ och sökte jobb under höstlovet. Fick tre intervjuer och ett jobb och hoppade av skolan. Jobbet var en deltidstjänst på 25 % på mc donalds och 125 hade sökt jobbet. Kände mej inte lite stolt. Men de var de värsta jobbet jag vart med om. Arbetskamraterna var hemska (inte allla) och jag grät varje dag jag kom hem från jobbet.
Så jag sa upp mig och fick erbjudande att arbeta som platschef på campingen jag hade jobbat på två sommrar tidigare. Jag började arbeta där i maj 2009 (när jag väntade Folke) det var hårt jobb och jag jobbade mycket ensam den första tiden. När jag hade "skolat" in tjejerna som skulle sommarjobba fick jag akut åka in till förlossningen pga buk-smärtor och fick reda på att de var njurgrus. Jag blev sjukskriven för det, och foglossnining plus att jag var utbränd. Men min SGI (sjukpenninggrundad inkomst) blev dessbättre baserad på min lön från det jobbet, dvs att dom räknade min månadsinkomst därifrån, som var skapligt bra, till min årsinkomst. SÅ. Jag fick relativt hög årsinkomst trots att de var ett sommarjobb. Dock failade allt när det blev ett glapp på en dag, från att min anställning och sjukskrivning tog slut till att jag gick (ja,höggravid) till arbetsförnedringen (ams). Så min sgi nollställdes och jag fick existens minimum under folkes första halvår. Men sedan kunde jag ta dagar enligt min sgi. (som jag lyckats behålla nu till nästa unge också!)

Ang. fem års utbildning, så är min sambo ett levande bevis på att de inte är säkert att man får jobb efter utbildning. Han har en master examen i Konstnärlig media gestalning (tror den hette så) och jobbar nu heltid på en fabrik som operatör. Han söker naturligtvis jobb som har med utbilningen att göra fortfarnde men problemt är att de inte finns många jobb inom den sekorn.

3. Som det ser ut nu har Martin snart jobbat ett helt år som operatör, med visstidsanställning. Dock har han snart en årsinkomst så att han kan om han vill ta ut föräldrarledigt. Självklart hoppas vi att han så småningom får fast jobb där. Men nu kommer han att gå ner i arbetstid till 75% och ta föräldrarledigt resterande i tre månader frammåt. Allt för att vi vill få en bra start med nya familjemedlemmen. Sedan har han (om han får behålla jobbet) semester i fyra veckor i sommar. Jag har sökt till turistakademin i Söderköping (en ky-utbildning på två år) till hösten och då kan han vara ledig om jag kommer in. Börjar dock tveka. Känner att jag vill jobba och har lite kontakter här och där. Men om de inte blir plugg för mig är jag förmodligen mammaledig i ett år allafall. Sen får vi se...

4. Det fungerar. Men...samhället jobbar ofta lite emot en om man inte har ett fast jobb tex. Det viktigaste tror jag är att man allfall har en skaplig buffert med sparade pengar om man vill leva någorlunda "normalt" typ bo i en hyresrätt, ha en bil, äta den mat man vill ha...typ morgonjos och ost är ju endå en lyx. Man kankse inte måste köpa det varje månad. Jag var ju väldigt först utav mina vänner med barn. Och väldigt först med att snart ha två. Man behöver tänka på att ge sina jämnåriga vänner lite tid att smälta att man faktiskt har barn. Det tog ett tag för oss. men nu är dom ofta här och busar och hjälper till och leker med Folke. Man kan känna sig väldigt ensam och ska nog vara beredd på att bli ifrågasatt och hånad för att man väljer att ha familj tidigt. Har fått MÅNGA dumma kommentarer denna gången jag varit gravid. I stil med "värst va ni va heta på gröten osv" Men de finns inga rätt och fel. Känner man att man vill så måste man inte göra som andra tycker. Kom häromdagen på att jag tex inte varit ute på krogen på två år....tror inte jag missat så jätte mycket...

5. I svepet runt mc-donalds jobbet, fick vi reda på att vi kanske inte skulle kunna få barn på naturlig väg pga att min sambo hade haft tesikelcanser och fått cellgifter för det. Läkarna sa att man inte kunde veta om de skulle "sluta funka" om en dag eller om tio år typ. Så om vi ville ha barn naturlig väg tyckte hon att vi kunde börja försöka om vi ville. Så då sa vi väll att de fick bli om de blev lite med första barnet.

Den andra graviditeten var ungifär samma inställnig till. Vissa kan nog tycka att de är oansvarigt men de är upp till dom då. När vi väntade Folke kände vi att jag nog skulle utbilda mig efter mammaledigheten och att vi skulle vänta med syskon. Men det ändrade sig med tiden och jag hade inga p-piller. Jag blev gravid när folke var 9 månader, och det var VÄLDIGT blandade känslor. Men samtidigt så känns de skönt att få småbarnsåren lite forkortade ju närmre man har mellan syskonen. Nu är vi bara posivtiva än så länge men medvetna om att de kommer bli förjävla jobbigt i början, men snart är blöjorna borta, och jag kanske kan börja komma tillbaka på fötter med mitt eget liv :)

Hoppas du har fått någorlunda bra svar! Vill också säga att det är jätte kul att få sånna här snälla kommentarer. Man blir så glad och lite stolt! :P

vad bra svar och vad modig du är som skriver vad du verkligen känner och inte ba "nej allt är fiiinfint vi svävar på moln och jag mår toppen". även om jag inte har unge förstår jag dig! puss på dig och lycka till nu med förlossningen. oh, på tal om det: en fråga dök upp! nu när du varit med om en förlossning och vet hur ont det gör, är du rädd för nästa då? /amanda

Tack amanda! Jag känner att jag är lite trött på folk som målar upp en bild av att allt skålle va rosa och fluffigt. Det är mycket äggkladd i håret och bajstorkande. Men det är också MASSA kramar och blöta barnpussar som lyfter upp allt äggkladd. (och sjukdommar) Jag är livrädd inför nästa förlossning. Och nu är den närmre än man vågar tänka på..Eftersom jag vet hur pass förbannat och det gjorde. Framförallt efteråt när man ville ha sittring med sig vart man än gick. Men jag var väligt fokuserad under min förra förlossning (förutom när jag sjöng roger pontare en stund) och grät och skrek inte av smärta trots att de var juobbigt. Jag tror att många har bilden av en flåsande gråtande skrikande kvinna som media målat upp. Så var de allafall inte för mig. Jag var fokuserad och gick in för det, och gick in i mig själv också tror jag. Så vi får väll se. Tror att jag kommer tjuta och skrika den här gången bara för det haha! En sak är allafall viktigt, och de är att man lyssnar till 100% på personalen och gör som dom säger. Tack för din fråga!