Pratade med Martins syster Hanna idag en stund (nu har vi ju hemtelefon och allt, vilket förmodligen kommer innebära fler långa samtal med Hanna :P) Vi var överrens om att vi inte riktigt kände igen våra kroppar sen innan förlossningen, mest fysiskt sett. Har ju tränat ett tag nu och båda kände väll som om man är typ tio år äldre...

...först tänkte jag att det var träligt och blev lite depp eftersom jag har tappat bort mina små styrkeövningar som jag körde nästan varje dag efter förlossningen, men sen blev jag pepp istället! TOPP! Så när Folke efter våran lilla kvällsrutin somnat in körde jag lite övningar igen. Dessutom läste jag Amandas blogg och och ser hur hon kämpar på tillbaka till orienteringen (vi hade våra glansdagar :P) och blev döpepp! Nu ska jag fan komma igång. Trots att jag får ont i knäna när jag springer och trots att det tar emot att börja gå så fort man får ont, för jag HATAR att börja gå när jag är ute och springer. Men, man får lyssna på kroppen helt enkelt. Ja, nog om det!

Jag ska försöka ta mig in till stan nån gång i veckan med bussen. Men är väldigt skeptisk...Känns så otryggt att åka buss med vagnen. När man gått på och ska fram och betala kommer säkert föraren börja åka och så tänker jag att vagnen välter lixom...men, om jag tar mod till mig är jag öppen för förslag, om det är nån som vill träffas?

Nu ska jag ta itu med bomben som sprängts i lägenheten, vi håller på att sturukturera upp i vårt förråd och det är inte särskilt kul kan jag säga..men det blir bra så småningom!